Historian om "oss" har tagit slut..
Historian börjar för fem år sedan när jag träffade Pether.
Hade några otroligt bra år. Vi bråkade aldrig, vi hade det bara bra, vi hittade på saker tillsammans och överraskade varandra. Vi fick barn, en dotter, Agnes. Vi hade det bra rätt länge efter det. Men plötsligt inser jag att det mest bara är jag som ger. Vi börjar bråka. Må dåligt tillsammans. Men vi älskar varandra.
Jag skaffar barnvakt, jag köper blommor, jag gör trerättersmiddag, jag försöker, och försöker och försöker, och Pether.. tänker och tänker och tänker.. men ingenting händer. Varje gång vi bråkar så ger Pether sitt ord, han lovar att visa sin kärlek och uppskattning.
Så för kanske ett år sen säger jag till Pether: "Jag klarar inte hur mycket som helst.. om man aldrig får uppskattning från den man är tillsammans med kommer man börja söka det någon annanstans.."
Jag berättade om programmet jag sett där dom pratade om otrohet, berättade att det är så människan funkar.. jag skulle aldrig kunna vara otrogen, men jag vet inte vad som skulle kunna hända.
Samtidigt börjar mina känslor sina.. och Pether får veta det!
Ingenting händer och för kanske ett halvår sen började vi prata om att flytta ifrån varandra, göra slut.
Samtidigt pratar vi om att skaffa ett barn till. Helt snurrigt. Men sen har det bara blivit värre och värre och för två månader sen var jag ut på krogen med några vänner och fick känna uppskattning igen.. det var helt underbart.. bara alla blickar överallt. Fick leenden, blickar, kommentarer. Kanske vill jag vara singel?
Där någonstans började vi prata om att det kanske var slut mellan oss,och för en månad sen var beslutet taget. Under den här tiden har jag fått en vän.. en vän som känslorna växte för.. Pether har fått veta allt hela tiden.
I början när jag åkte och träffade min vän ville jag bara att Pether skulle säga: "Snälla stanna hemma" jag ville att han skulle köpa en bukett blommor och be mig stanna, be mig kämpa, men det gjorde han aldrig.. han sa bara "..Men jag hade sett fram emot att ha grabbkväll.."
Sen var våran saga slut. Pether är min bästa vän. Jag vill aldrig förlora honom. Jag älskar honom.
Pether är en bra kille. En av de bästa. Men jag orkar inte ge mer..
Jag har länge, länge, länge sörjt vårat förhållande och jag har kämpat.. jag har funderat och undrat.
Jag har tänkt och tänkt och tänkt. Jag har velat.
Men nu är det över..
Jag är rädd. Rädd för att bli hatad, rädd för att göra folk besvikna. Rädd för att såra. Rädd för att förlora vänner och särskillt rädd för att förlora Pethers familj. Allra mest rädd för att förlora Pether, min bästa vän.
Kommentarer..?
Du är så modig gumman, funkar det inte längre är det inte rätt mot någon av er 3 att stanna. Agnes mår inte bättre av det, ni mår inte bättre av det. Du förtjänar att må bäst, Pether också. Vänner som inte stannar efter en sån här sak är nog inte vänner alls. Folk har ingen som helst rätt att bli besvikna, det är ni två som hade ett förhållande, inte dom! Jag älskar dig och finns här! Pussar och kramar
Ni gör ju helt rätt även om det är tråkigt att läsa, så man ska aldrig behöva kämpa själv!
Och precis som Annie skriver så vänner som försvinner i ett sånt här skede, är inga vänner att ha!
Jag vet (har vi har väl konstaterat det förut) att vi inte pratar så ofta, absolut inte så ofta som jag skulle vilja iaf, för du är en av dom finaste och ärligaste människor jag vet. Och jag både älskar och beundrar dej, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra! Så jag lovar dej att jag alltid finns här för dej, om du så bara vill skrika på någon. Jag kan ta det!
Om folk blir besvikna, ja det kan man inte göra så mycket åt, sen kan man diskutera deras rätt att bli det, vilket är lika med noll. Fungerar inte ett förhållande så är det snällast mot alla att gå isär, för det slutar bara med att alla mår dåligt!
Massa kramar och kärlek till er alla <3
Det gör ont att läsa. Vi såg er lite som våra förebilder, ni verkade så kära och lyckliga. Nu börjar i alla fall jag återigen att tänka att kärlek inte är något äkta, att det inte kan hålla, samtidigt som jag tror att den är den allra starkaste kraften och att allt går bara man vill. Det är väldigt tråkigt att det blev såhär mellan er, men ni gjorde nog det rätta valet ändå. Man måste slåss för kärleken ibland, och om han inte visade dig den uppskattning du verkligen förtjänar så ja, då slutar det på detta vis. Det låter lite som om ditt krogbesök var vändpunkten, och det däremot känns ju inte som ett bra skäl att lämna någon (fast jag förstår ju att det låg mycket mer bakom!); att killar på krogen vill ligga med en är ju inget att eftersträva i jämförelse med den stora kärleken. Hur som helst så hoppas jag att allt ordnar upp sig för er båda, oavsett om det blir på varsitt håll eller tillsammans! Kram!
Tack så hemskt mycket! Det här var jätteskönt att läsa!!
Marianne.. krogbesöket var inte alls vändpunkten eller skälet, men jag fick inse att jag är värd mer! Även om jag skiter totalt i killarna på krogen, för dit skulle jag ALDRIG gå för att hitta någon!!!..Men just att jag fick inse att jag förtjänar mer.. att gå och undra om man är fin eller inte, undra om nån bryr sig.. nej man ska inte behöva undra!
Jag tror Marianne, att jag och Pether hade kunnat fixa det här också, kärlek har funnits där.. men vi har både gett upp. Gör inte det ni!
Jag tycker att du är modig! Att lämna en trygg relation tillsammans med pappan till sitt barn är inte lätt. Men det kan vara helt rätt. Magkänslan bör man lita på. Som du förstår finns ju vi självklart här för dig! Även om det verkar vara väldigt svårt att få till en träff för upptagna kvinnor som oss! Kram!
Jag håller med dom föregående talarna.. du är helt klart en modig tjej och en sak till som jag vill understryka, du skriver om erat avslut på ett sätt som jag själv har upplevt men inte kunnat fått ner på pränt.. lyfter på hatten för ett strålande och välformulerat inlägg!
Kändes som för ett ögonblick att jag var tillbaka i den känslomässiga karusell som det faktiskt innebär att bryta upp med en människa som man älskar.. Nu ska väl jag kanske erkänna att lever jag fortfarande tillsammans med den människan och är lyckligare än nånsin men vägen dit har varit lååång.. men vem vet? ni kanske kommer dit ni oxå en vacker dag..?
Förstår även dina funderingar på vad omgivningen ska tycka men det enda jag kan säga är.. prata och åter igen prata! Släktingarna kommer vänja sig och försvinner det "vänner" kommer det nya som förmodligen är snäppet bättre.
Lycka till och ja, det känns banalt att säga en sån standardfras men jag menar det verkligen, lycka är vad man behöver under tiden och efter en separation.
Det är alltid modigt att våga kliva ut i det okända. För även om det förhållande man har inte är bra innebär det trygghet och säkerhet. Du har gjort helt rätt som följt magkänslan, den är oftast förnuftigare än man tror. Lycka till med allt! Kram
Har inget mer att säga, allt är redan sagt och jag skriver under allt som står ovan! Därför skickar jag istället en stor varm kram med mycket kärlek!
Du är en otroligt stark och vacker människa som jag är mycket stolt över att ha fått möta!
Våga gå den väg som känns bäst för dig! <3
Otroligt starkt av dig att skriva detta .
Mycket fint .
Och som di vet fortsätter sagan :)
och jag hoppas att du får leva lyckligt och känna dig älskad :)
Massa kramar till dig
vet inte riktigt vad jag ska skriva men jag kände att något vill jag iaf skriva. efter att jag läst det du skrivit verkar det som om vi sitter i ungefär samma situation, jag har oxå lämnat micke och tryggheten med mamma, pappa, barn ocg flyttar till en annan lägenhet nu till veckan. det jag vill komma till är att jag känner ett otroligt lugn i kroppen över att få komma härifrån och börja något nytt, jag hoppas att du oxå kan hitta den känslan och se fram emot ditt nya äventyr istället för att bara se allt skrämmande med den nya situationen.
Jag säger bara Go Kicki!
(Det är inte helt fel att vara "ensam" faktiskt..:)
Puss!
Jag känner igen mig lite av det du skriver.
Alltså att försöka och försöka men det blir inte bättre och känslorna bara rinner ut och att man blir mer mottaglig mot andra killars uppmärksamhet eftersom man inte får det av den man egentligen borde få den.
Ett förhållande jag hade tog också slut pga av det och de är inge fel med det.
Man kan inte leva med någon bara för att man har barn med den personen eller för att det känns som alla förväntar sig det. Eller bara för att man älskar någon, det räcker bara inte ibland.
Gör det du själv blir lycklig av. För det är du som lever ditt liv. Så då ska du göra det bästa du kan.
Självklart är det tråkigt, men samtidigt så måste man följa sitt eget hjärta.
och var inte rädd för att alla de där olika sakerna du skrev om att: Vänner som börjar hatar dig, då kan jag säga att det är då inga vänner och ha osv. Alla som verkligen bryr sig om dig och tycker om dig kommer finnas där och stötta dig, resten är det bara att strunta i. Man ska inte tillåtas att lägga ner energi på sånt folk som aldrig kan vara positiv och stötta en.. Det mår man inte bra av..
Det är vad det är och så är det bara ..
Ha det bra nu och lev ditt liv som du vill och gör det du mår bra av! Kram..
Nej fy. Ärligt talat, vet inte vad det är för fel på människor. Har man valt att sätta ett barn till världen så handlar det inte längre om en själv. Hur konstigt är det att uppmärksamheten minskar gentemot varandra i förhållandet när ett litet barn kräver så mycket uppmärksamhet? Ibland måste man vänta ut de jobbiga tiderna, inte ge upp (speciellt när det finns ett barn med i bilden).
Det som känns mest dumt (för någon som bara trillade in på bloggen) är att du skriver i ditt inlägg: "Vi fick barn, en dotter, Agnes", men sen står det inget mer om din dotter. Resten handlar bara om: "jag, jag, jag, jag". Nu kan jag inte säga något om din kille, eftersom det inte är han som offentliggör erat förhållande eller sina tankar, men det låter faktiskt väldigt egoistiskt. Egoisism är en lyx som man avsäger sig när man har ett litet barn.
Och till kommentarer som: "Go Kicki!" -Ja, verkligen... för vi pratar ju inte om att ett litet barn finns med i bilden. (sarkasm)
Och sen: "Jag tror [Marianne], att jag och Pether hade kunnat fixa det här också"
Ja, men vilken tur då att eran dotter nu får växa upp i två hem och ha en förälder åt gången då. Säga vad man vill, men döttrar som växer upp utan sin fast närvarande pappa går det oftast inte bra för senare i livet. Så när hon önskar att hennes mamma och pappa var tillsammans, så kan du ju säga: "Vi hade kunnat fixa det, men det kändes jobbigt".
Ledsen att behöva skriva på det här sättet, men jag reagerar när folk bryter ur "en familj" för att motgångar uppstår på vägen.
Men jösses.. Tror du jag skriver ut alla våra problem? Tror du jag tänker skriva ut vad jag tycker och tänker och kanske kränka någon annan med det, för det tänker jag inte.. därför skriver jag lite kort om det här på ett enklare vis. Varför ska jag behöva lägga ut allt om det här!?
SÅÅÅÅ enkelt ger jag inte upp, jag har ju kämpat på i flera år! Pucko.
Jag tror det är fler som lider av att deras föräldrar stannar hos varandra och bråkar dagligen!!!! Jag bad för att mina föräldrar skulle flytta ifrån varandra i mååååånga år och kunde inte må bra förän dom gjorde det.
Och varför ska jag skriva om min dotter i DET HÄR inlägget? Eller alls? Jag vill inte lägga ut en massa information om henne. Det är HELT upp till mig.
Äh du är en trångsynt gammeldax tönt som talar innan du tänker.
Egoistiskt och idiotiskt att skriva på det här sättet till någon som redan har det fruktansvärt jobbigt.
Du gör helt rätt som utelämnar Agnes i detta inlägg, för hon har ingen som helst skuld i det som har inträffat! Du är modig och klok som inser och agerar när du känner att det inte är rätt. Som du säger, istället för att vara tillsammans och bråka sig igenom "kärleken", är det bättre att fortsätta på egen hand och vara så goda vänner som möjligt. Hade ni inte haft er lilla skatt tillsammans, hade ni ju inte behövt vara vänner om det inte hade fungerat, men nu MÅSTE ni och då är det bättre att vara helt öppna med vad man tycker och tänker, men ändå se till att inte hon dras in i det.
Lycka till, vad ni än bestämmer er för!
KRAM