Och jag älskar honom. Men inte riktigt så.
Vi skulle ju bara umgås lite mer. Vilket ÄR min önskan. 
Men han slänger iväg ett sms till Ronny. Jag vet inte riktigt vad det stod, men något i stil med:
"Du behöver inte komma hit ikväll... eller någonsin igen. Du behöver inte höra av dig. Kicki har bestämt sig."

Sen vet jag inget mer.. fast sms:et var mycket längre än så.

Det dröjer inte länge innan det börjar prassla i brevinkasstet.

Det är givetvis ett brev från en mycket ledsen Ronny.

Jag vet inte varför, men det är så väl förslutet att det inte går att tyda allt. Jag kan inte komma åt breven.

Det jag lyckas förstå är att han är djups sårad och att han inte vill att jag hör av mig.
Inga tröstande ord. Ingenting.

Men det här ju inte vad jag ville! 
Jag älskar ju dig! 
Plötsligt låter det utanför dörren igen.

Jag kollar ut i nyckelhålen, men det är inte Ronny.

Där står tre "snygga" killar. Så där "perfekta" enligt de allra flesta tjejer. Så snygga, att dom för mig inte alls är snygga. FÖR högt självförtroende och äger hela världen. Jag tittar lite på dom, och tänker allt det här.
Jag tänker också.. Fan! Sånna här killar äcklar nästan mig.. dom är bättre och större än alla andra.

Men sen ser jag vad dom faktiskt gör, och börjar tänka på det istället.. dom bankar och slår och försöker förstöra något i väggen. Dom menar allvar. Och jag blir lite rädd.

Plötsligt ser jag hur en av killarna kollar, gång på gång mot min dörr. Mot mitt kikhål. Ser han mig?

Ser han att jag står här och tittar?

Han ser ut att svära någon, och drar med sig killarna upp en våning. 
Efter en stund av höga smällar börjar vatten spruta ut från taket i trapphuset.

Och nedför trappan kommer vatten. Nu är jag rädd!

Jag försöker ringa 112, så tyst jag bara kan. 
Men som vanligt krånglar min mobil lite. Tillslut kommer jag fram, och då säger dom bara att dom skickar någon om en stund.

Vattnet strömmar nu in under min lägenhetsdörr, och jag får lite mer panik.

Upp med ALLT vad gäller elektrisitet. Han, han som fortfarande är där får hjälpa mig.

Han tycker att jag är fåning.. det är väl bara något helt naturligt som hänt. 
Men det känner jag att det inte är.
Här tar drömmen en evighet. Vi plockar och bär och skyndar oss, men det tar sjukt lång tid.

Efter ett tag när jag kollar ut genom kikhålet igen så ser jag att killarna tömmer lägenheterna.

Var det meningen att vi skulle ha flytt ur lägenheten när det började strömma vatten? 
Har dom andra gjort det? 
Eller ligger dom döda i sina lägenheter? 
Ska vi fly nu? Eller ser dom oss då?

Och vad gör dom om dom ser att vi ser dom?

Nej vi stannar! Polisen ÄR ju på väg!
Här någonstans börjar det bli lite luddigt. 
Nästa sak jag minns är att vi chansar. 
Jag och Agnes går ut ur lägenheten. Eller så har dom tagit sig in i våran lägenhet.

Killen som kollade på min dörr tidigare möter oss.
Jag ler och försöker låtsas att jag inte fattar alls vad som hänt. 
Han ler tillbaka och går sakta in i ett annat rum. 
"ÅH! SKÖÖÖNT!" tänker jag... och ser Agnes bli skjuten i magen.

Och sedan jag. Och någon av oss får ett skott till.

Vi sjunker ihop tillsammans.

I panik tänker jag "AGNES; VAR BARA TYST! SÅ KANSKE HAN GÅR!!!!"
Agnes förstår vad som har hänt, tittar på mig och ler.

Vi säger ingenting.

Vi bara tittar på varandra. Med lycka och sorg.

Vi väntar.

Han går bara förbi oss nu.

Jag kände inte den frukansvärda smärtan av att ha blivit skjuten.

Så som det BÖR kännas.
Det var mer som en brännande känsla. Som ett magsår som behöver akut hjälp!

Stackars Agnes. Tappra barn.

Vi tar oss in i lägenhet när dom bytt våning.

Jag ringer polisen igen.

Och så vaknar jag.

18.00 Bolibompa/ el. annan kvällsaktivitet (som att spela brädspel, el. bada)

19.00-19.30 Kvällsfika ombyte och tandborstning.

19.30 Massage/bok/ljudbok.

20.00 GOD NATT! :)

.

Först körde vi på klisermärken ("behaviorism" som Agnes pappa säger)

Varje kväll Agnes la sig utan stök så fick hon ett klistermärke på morgonen dagen därpå.

Funkade länge... ända tills klistermärkena var slut ;)

(Funkade ett litet tag till efter det, men det var inte problemfritt)

-

-

Men något som verkar fungera jättebra, efter alla kvällssamtal Agnes och mig emellan om hur vi ska göra..

..så är det listan.. och hittills är det bara så KUL att följa en liten lista :) 
"Nu står det att det är dax för kvällsfika!"

"Vad står det sen?"

"Sen är det..."

Underbart! :)

Badkar till dockhuset!

Andra möbler till dockhuset

Duplolego

Bingospel

Besök på djungelhuset

Andra äventyr

Smyckeskrin

Spel

Pyssel-kit

Kläder från Blingo!

Jag antar att jag kan vara jäkligt jobbig att jobba med.. precis som i veckan på det nya stället jag var på.. det hade ju varit jättebra om jag kanske inte talat om för de ordinarie vad jag tyckte att dom skulle göra.

Jag hoppas att ingen tog illa upp. Men det är så svårt för mig. 
Det samlas jättepölar med vatten över allt, och hur kan det vara okej på ett dagis?

Jag anar att det är så på de flesta förskolor eftersom dom faktiskt inte får betalat för att fixa sådant, och man kanske inte hinner heller.. det ligger egentligen mest på chefen, eller kommunen. Men det är livsfarligt.

En minut borta kan betyda ett annat barns liv.

Nu är det så, att alla jag träffat hittills på förskolan jag jobbade på, verkar jättebra! Fantastiska!
En av tjejerna stod med den största pölen och kämpade nästan hela förmiddagen! 
Och dom verkar himla mysiga och goa med barnen. 
Jag har inget dåligt att säga alls! :)

(Vilket jag kanske inte skulle ha skrivit ut på bloggen ändå men..)

Imorgon har jag knatteskutt igen! Vi ska vara ute och ha orientering. Ska bli såå kul!

Jag önskar.. att jag kunde hitta något jobb som jag verkligen fick göra skillnad på.. men jag vet inte vad det skulle vara?

Själv har jag svårt att hitta motivation och vara påhittig nog att bara börja träna hemma, utan program eller hjälp.
Men jag har hittat min väg.

Min väg.. är genom youtube.

Till exempel:

Sen tränar man så mycket som man orkar, kan och vill.

Jag vill helst göra något varje dag. 
Men det gör jag inte.

Däremot klandrar jag inte mig själv för det.

Jag är bra när jag väl gör det!

-

-

Kör hårt, och tro på dig själv!

Hojjhojj..

Det bara råkar vara såå mycket som jag vill ha!

Jag vill ha in ljusa färger i hemmet.. lite vår!

Gardiner, löpare m.m... Jag vill ha mysigt och fräscht här hemma!

Nästa år blir jag nog lite chockad igen.. och kanske alla följande år. Det här är lögligt. Vart är min bäbis??

Jobb är något jag också gärna skulle vilja ha.. men förhoppningsvis är körtkortet snart mitt..och då ska jag inte göra annat än att kämpa för ett jobb.. heeeela dagarna. Tills jag har ett. Eventuellt starta eget!

A-kassan har inte kommit igång än och jag hoppas för allt i världen att jag får pengarna retroaktivt.. men i.o.m att jag fick göra en ny ansökan idag så antar jag att perioden börjar idag?

Helt sjukt att dom bara kunde stänga av mig för att jag var några dagar sen in med papprena.

.

Agnes och Liv pajjade Agnes bänk för ett tag sen (en av dom sparkade sönder ena dörren) så efter det har den bara stått där, dörrlös och ful.

Men nu har jag målat den vit invändigt, och lagt dit två rosa kuddar och några filtar.. så nu är det ett krypin istället.

Får se om det kommer fortsätta vara så, eller om det ska in lite leksaker dit istället.

Det är iaf mycket finare nu!

Nu ska jag skriva ett "litet" inlägg om något som jag tror är viktigt. Och det är att samtala med sitt barn.

Några frågor jag tänkt på:
Får barn vara sura? Får barn gnälla? Är det okej? Är det okej att barnen är griniga?

Nej, oftast är det inte det. Men får vi vara griniga? Får vi ha dåliga dagar? Ja.. det är ingen som bestämmer över oss.

Har vi tid att lyssna på våra barn? 
Har vi den lilla tiden att fråga VAD det är som gör att barnet mår som det mår?

Oftast hör jag mest bara "Men sluta gnälla!" "Herregud vad jobbig du är nu" "Varför ska du vara såhär?"

Eller att barnet bara direkt får som barnet vill.

Även om det oftast kanske inte ens handlar om att få som man vill. Det viktiga kanske inte var att få just den där leksaken.. viktigast var kanske att mamma/pappa lyssnade.

Och JA, det kan vara skitjobbigt att lyssna på sitt gnälliga barn.
Men om vi gav barnen det lilla, som att lyssna.. och säga att vi förstår.

"Jag förstå att det börjar bli svettigt i overallen och det är tungt att dra upp dragkedjan."

Eller

"Hur är det?" "Är något på tok?"

Eller

"Jag förstår att du hemskt gärna vill ha den där racerbåten, men mamma/pappa har inte råd just nu"

Eller föreslå något litet.* Eller en aktivitet när ni kommer hem. Eller att berätta VAD nu anledningen är.

Jag vet också att det finns barn som går omkring och mest bara är arga och ledsna och griniga.

Då tror jag att det beror på att dom vinner för mycket på det.

Uppmärksamhet eller kramar. Då har barnet lärt sig att det är lättare att vara ledsen än glad.

Barnet vet att när hon/han gråter, så får hon/han kramar.

Det kan också bero på att barnet väntar på frågan. Väntar på att få bli sedd.

Exempel:

"Varje gång jag gråter och skriker, så kramar mamma/pappa mig, varje gång jag blir arg så ser dom mig."

Jag lovar, det ÄR vinst. (Det är också precis därför det finns depressioner. Man vinner mer på att vara ledsen än att vara glad. Belöningen ger mer. Kanske finns det någon där som ger empati. Men man kan också trösta sig själv.. precis i det andetaget då gråtet börjar avta.. det är då man tröstar sig själv.. vilket också ger en belöning.)

-

Att komma ihåg: Uppmärksamma det som är BRA. Dom mysiga och glada stunderna.
Pratat med barnen!!! Försök att förstå dem! Trösta när dom är ledsna, men gör det inte utan anledning - om ditt barn har slagit någon annan så förtjänar hon/han faktiskt inte någon kram i den stunden.

Och skriker ditt barn efter en ny tallrik så förtjänar nog inte barnet det den gången heller.
Det är lika som att jag skulle skrika på dig att ge mig en ny tallrik.

Snällst mot ditt barn, är du om du lär barnet sociala regler, men också kommer ihåg att fråga VARFÖR vissa saker är viktigare än andra.

Belöna aldrig något du inte vill att barnet ska fortsätta med. Visa att du finns där och iaf VILL förstå.

Om barnet redan har det jobbigt.. tänk dig om det var du.. kanske du kan hjälpa barnet i den stunden och inte göra resten av allting lika jobbigt. PRATA,PRATA,PRATA!!! :)

-
"MAMMA, SE MIG... HÖR MIG... FÖRSTÅ MIG..."