Ångesten som smyger sig på när Agnes-veckan närmas sig sitt slut... Alltid samma sak. Alltid samma känsla.
Ibland önskar jag att jag kunde få jobba 6.30-18 dom veckorna när Agnes är hos sin pappa.. 
Ibland är det så mycket lättare att stanna en stund extra på jobbet där det finns andra små mirkel-ungar att gosa med, istället för att komma hem till en tom j*vla säng och ett ekande tomt rum. 
Det är som att kliva in i en stor tomhet när man kommer hem utan barn. 
Imorgon är dagen innan hon ska till sin pappa, och ångesten börjar redan. 

Ni är väl söndertjatade om det här redan, men så får det vara. 
Suck.. Vad gör man?